Sov gott vännen

Vaknade en morgon, gick ut och plockade lite gräs och gick upp till marsvinen på övervåningen. Tyckte att det var ovanligt tyst när jag gick upp för trappan, i vanliga fall brukar grisarna höras på långa vägar när man är på gång. Kikade in i rummet där dom bor och såg Rut komma fram, sedan Oskar och Alice. Men ingen Cornelia, som alltid brukade vara den som var först på plats. Kikade runt och såg något svart ligga i spånet. Tänkte att det kan bara inte vara hon. Tittade närmare, jo, det var det.

Petade på henne men fick inget gensvar. Satte handen på henne, hon var kall. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Slängde gräset på golvet och sprang och hämtade en handduk. Plockade försiktigt upp henne, virade in henne i handduken och gick ner och satte mig i soffan med henne i famnen. Satt där en bra stund, glömde bort tiden, bara satt där med henne i famnen. Ringde mina föräldrar i Spanien och berättade. Jag var så chockad, lilla Cornelia var ju ändå den sista jag trodde skulle dö. Inte i år. Inte på flera år. 

Nu är det en deppig stämning i buren. Det märks att hon är borta, Oskar är inte sig själv och Alice är tröttare än vanligt. Alla äter bra och är friska i övrigt men det märks att något inte är som det har varit. Cornelia fattas oss, helt enkelt. Det var hon som fick med dom andra i sina glädjerus och sina tokiga påhitt (som när hon klättrade över burkanten och in i korgen där jag förvarar höet).

Jag glad att jag fick den tiden med henne. Nästan två år och en massa minnen. Hon var våran lilla clown och när vi haft besök här så har alla blivit förälskade i henne, även människor som varit väldigt anti-marsvin har älskat henne.

Nu ligger hon begraven jämte marsvinens utebur. Vi har gjort fint åt henne och många skulle nog säga att vi är tokiga som bryr oss om ett litet marsvin så mycket som vi gör. Folk verkar glömma bort att även ett litet marsvin har en själ och att varje husdjur blir en familjemedlem.

Sov gott gumman! Vi saknar dig.

Cornelia

2011-09-21 ~ 2013-08-25