Idag fick Alice somna in i min famn hos veterinären. Hon var trots allt nästan 7 år, och förutom alla relativt vanliga problem en gammal marsvinstant kan ha (äggstockscystor, dålig syn, dålig hörsel m.m), upptäckte jag även en stor urinsten som vandrat ned och som hon inte kunde kissa ut. Hon har aldrig visat tecken på urinsten och jag är väldigt noga med vad dom får för mat så därför blev jag väldigt förvånad när jag upptäckte det i morse. Hon har alltså aldrig sagt till när hon kissat eller visat obehag på något sätt. Min lilla järnlady.
Stenen var så stor att dom hade fått operera ut den och jag kände att jag inte ville låta henne gå igenom allt som har med en operation att göra. Hon var redan dålig. Så jag tog det tunga beslutet att låta henne försvinna till de evigt gröna ängarna. Efteråt, när allt var över tittade veterinären på mig och sa "Du gjorde helt rätt, tro mig". Ord som jag verkligen behövde höra.
Oskar saknar sin själsfrände, och jag är orolig över hur han ska hantera detta. Kvällsmaten var han inte alls förtjust i. Redan när Oskar var liten och svag satt Alice och pussade på honom genom gallret. Sedan dess har det alltid varit dom två.
Tack för alla år vackra, vackra Alice. Tack för alla pussar, alla små tokigheter som du hittat på. Tack för att du var som en extramamma till lilla Oskar när han kom hit. Tack för allt. Du fattas oss <3
och så slutligen.. min favoritbild på tösen. Alice i en låda :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar